företag | Sociala medier

Facebook rullar ut sidflöden för Facebook-sidor

Debatten har gått hög kring Facebook och hur företags sidor syns i flödet hos de som gillat sidorna. Generellt så är det bara en bråkdel av följarna som faktiskt exponeras för statusuppdateringar från en sida de valt att följa. Nu rullar dock Facebook ut ett alternativ för de som vill se allt innehåll från sidor de följer. Idag såg jag för första gången alternativet ”sidflöde” i vänsterkolumnen på Facebook.

Klickar man på länken så kommer man till ett flöde med uppdateringar från de sidor man följer. Följer man många sidor så blir det dock en del scrollande i flödet för att se allt, men då har man åtminstone alternativet att titta här istället för att gå in på respektive sida.

Volvo i amerikansk Pinterest-kampanj

Det är fortfarande ganska få varumärken som har genomfört kampanjer med hjälp av Pinterest. Modeföretag ligger som vanligt långt framme, men även bilproducenter har använt sig av Pinterest, som är stort inom livsstilssegmentet. Peugeot genomförde en kampanj tidigare i år där användare skulle lägga pussel genom att ”pinna” bilder av bilarna.

Nu har även Volvo tagit steget in på den populära bildsajten genom en tävling där man ska skapa en pinboard på temat ”Volvo Joyride”. Volvo har också tagit hjälp av en populär användare som har nästan en halv miljon följare:

http://youtu.be/f0Gb9BsbP1I

Volvo Cars US nystartade konto på Pinterest har drygt 1.000 följare och här kan ni se några av bilderna som användarna har delat.

Ett av de mer kreativa exemplen på varumärken på Pinterest är klädkedjan Uniqlo, som brukar vara otroligt nyskapande i sina olika aktiviteter i sociala medier. Ni minns kanske hur deras Lucky Line Queue Number-kampanj trendade på Twitter? Kika på kampanjen Uniqlo Dry Mesh Project. Ytterligare beskrivning här.

Not: jag finns här på Pinterest.

Facebook och Twitter har blivit konsumentmakt på steroider

En allt större del av vår informationsinhämtning sker idag via digitala medier. Det är en stor möjlighet men det har också gjort företag mer sårbara. En negativ historia som sprids på nätet kan göra avsevärd skada på varumärket och företagets anseende. Och mycket tyder på att den här utvecklingen håller på att eskalera allt snabbare. Den senaste tiden har det nämligen hänt ett antal gånger att konsumenter har kommenterat på svenska företags Facebook-sidor och där dessa negativa inlägg snabbt fått ett enormt genomslag. Till exempel:

7 aug: Malin Stehn skriver om Lindex tjejkläder. Just nu: 58.000 likes och 3100 kommentarer.

4 sept: Daniel Ek beskriver ett misslyckat säljsamtal från Telenor. Just nu: 164.000 likes och 4980 kommentarer.

Ett annat fall från de senaste veckorna är inlägg på Specsavers Facebook-sida som fick nästan 12.000 likes och över 1000 kommentarer på ett drygt dygn.

Fler exempel är inlägg på SATS och Swedbanks Facebooksidor.

Jag tror inte ni behöver fler bevis på att konsumenterna idag har en mängd verktyg till hands för att ställa företag och organisationer till svars för sina handlingar. Kommentarer på Facebook-sidor är förstås ett av de främsta vapnen. På många sätt är detta en välkommen utveckling. Det finns gott om marknader som inte fungerar tillfredsställande ur konkurrenssynpunkt och där konsumenterna har att välja mellan ett par lika dåliga alternativ som inte har speciellt stora incitament att förbättra sina tjänster.

Mer makt åt individen är alltså i huvudsak en positiv sak enligt min mening och visst är det härligt att kunna få klämma åt ett stort företag som bara inte levererat det man tycker man betalat för genom ett blogginlägg som fastnar högt i en Google-sökning eller genom en ”Twitter-storm”. Ett företags rykte är värdefullt och konsumenter vet att det är värt mycket för företagen att undvika negativ publicitet, inte minst på nätet. Och detta har vi förstått att utnyttja. När den normala kontaktvägen via kundtjänst inte ger oss rätt, så är det så enkelt att ta till ett mycket mer verkningsfullt vapen – sociala medier.

Men den senaste tidens Facebook-kriser gör ändå att jag tycker att vi måste börja ställa oss lite nya frågor, till exempel om vi konsumenter är mogna att använda den makt vi nu fått. Finns det en risk att vi börjar missbruka vår makt?

Många av sociala medie-kriserna kan vara till stor nytta för att det tvingar lata företag att anstränga sig till sitt yttersta och ändra på rutiner som inte fungerar tillfredsställande (ur kundens synvinkel). Men med andra historier som sprids viralt med vindens hastighet börjar åtminstone jag tycka att reaktionerna och spridningen verkligen inte står i proportion till handlingen. Är en snorkig kommentar till en kund som vill ha saker gratis ”värt” 10.000 likes och 1.000 kommentarer? Uppenbarligen är det många som tycker det, eftersom de har slutit upp bakom kunden och ”gillat” inlägget. Själv är jag tveksam då det finns klart värre saker som händer varje dag som skulle vara mer värda uppmärksamheten. Å andra sidan så borde den här typen av saker bli självreglerande – om vi inte tycker att Specsavers gjort fel, då skulle vi inte sprida historien.

Det är dags att vi ställer oss lite nya frågor
Men ändå stannar känslan kvar, att vi konsumenter kanske inte riktigt är mogna ansvaret med den nya maktordningen. Så nu när vi ”vunnit”, låt mig föreslå några nya frågeställningar att resonera kring:

– Har konsumenten alltid rätt? Ofta sluter massan upp för den lilla individen mot det stora företaget. Det är lätt att klicka gilla på en historia där ett företag agerat klantigt, speciellt om det är en lustig historia. Men tänk om det finns fler nyanser i historien, kanske det är dags att lyssna lika mycket på båda sidor istället för att reagera med ryggmärgen. Var det inte dialog och ömsesidig förståelse vi drömde om när sociala medier började få genomslag, eller var det att alla företag (jag lovar, alla företag gör små fel hela tiden) ska krossas om de inte lyder vår minsta vink?

– Har jag själv något ansvar? Om jag bara är en av tio tusen som gillar ett inlägg, har jag ändå ett ansvar att informationen sprids vidare? Kan vi gömma oss bakom kollektivet eller borde var och en av oss fundera ett varv på saker som sanningshalt, källkritik och konsekvens?

– Har vi glömt människorna? Bakom varje misslyckat säljsamtal, snorkig kommentar i en butik eller felriktad tweet finns en människa. Lite kritik kan de flesta nog leva med när de inser att de gjort något tokigt, men när Twitter eller Facebook går igång som en veritabel online-mobb då kan det nog bli extremt tungt att vara målet för alla hårda ord. Jag menar inte att man ska kväsa debatten, men om ni någon gång studerat hur folk kommenterar på företags Facebook-sidor eller i andra liknande ”drev”, så borde ni också reagerat över tonen. Ibland känns det som om folk tror att de kommunicerar med en fabrik eller ett kontor och inte ett antal individer.

– Vad blir effekterna av att allt man gör kan vändas emot en? Precis som Fredrik poängterade i en diskussion på Twitter, så kan ju effekten bli väldigt negativ om företag ska behöva vara rädda för att allt de gör i en kundkontakt kan registreras, tas ur sitt sammanhang och vändas emot dem på nätet. Det kan dämpa kreativitet, risktagande och viljan att ta personligt ansvar. Om jag gör fel så kommer jag att hängas ut i sociala medier. Och ärligt talat skulle vi ju inte vilja att företagen börjar registrera oss och våra handlingar för att ”stärka sin bevisföring”. Jag överdriver förstås riskerna här, men vi bör nog börja fundera i dessa banor.

Kurateringens förbannelse
En anledning till att det blir en sådan enorm kraft i liknande historier är att det är så otroligt lätt att sprida saker vidare på nätet. Ett klick, en like, en retweet, så har vi skapat lite innehåll. Men likväl som det är en styrka är enkelheten också kurateringens och gilla-kulturens förbannelse. En like gör ingen skillnad, men ju mer Twitter och Facebook växer desto snabbare nås en kritisk massa och plötsligt har ett oskyldigt inlägg nått orkanstyrka. För den där volymen kan både vara en styrka men också orsaka en hel del problem när något får till synes för stora proportioner – när en viral sak förvandlas till en pandemi.

Återigen, jag har länge varit väldigt positiv till möjligheten för vem som helst att publicera sina åsikter och kunna åstadkomma verklig påverkan. Det var en av anledningarna till att jag började blogga för drygt åtta år sedan. Och även jag har just nu pågående ärenden hos minst ett företag som jag anser lurat mig på tusentals kronor. Jag har nog tänkt tanken ett tiotal gånger att om de inte ger mig rätt så tar jag ut min hämnd på nätet, så ska de nog få se att det hade varit billigare att ge mig pengarna tillbaka. Och så bör det också vara, äntligen har maktförhållandena mellan företag och kund jämnats ut (till viss del förstås).

Vi konsumenter har fått allt mer makt och vi borde använda den makten så klokt som möjligt. Då kan vi fortsätta att påverka företag och organisationer att utvecklas i positiv riktning. Men om allt mer av debatten på nätet karaktäriseras av sociala medie-stormar över bagateller, då riskerar vi att ingen lyssnar alls till slut.

Foto från Flickr. Läs också DN.

Olika sätt att sälja jeans till män och kvinnor

KappAhl har en kampanj för jeans på sin webbsida. Marknadsföringen av jeansen skiljer sig en smula mellan män och kvinnor, eller vad säger ni? (klicka på bilden för större bild)

Och varför finns det ingen rumpfilm för män?

10 saker att undvika när du bygger relationer med bloggare

För några år sedan började PR-ansvariga och andra kommunikatörer sakta inse att bloggare började bli en maktfaktor. De var en målgrupp man i bästa fall ville ha en relation till, i sämsta fall endast ville pracka på sina pressmeddelanden. Det här med blogg-PR är ju egentligen inget svårt, det krävs lite sunt förnuft och att man orkar sätta sig in i mottagarens position då och då. Ändå misslyckas företag konstant med att bygga värdefulla relationer med bloggare.

En del bloggare har fått den tvivelaktiga äran att hamna på företagens medielistor och får därmed pressutskick med jämna mellanrum. En viktig detalj, vilket jag tjatat om i många år, är att du når bloggaren som privatperson. Journalister skickar du pressmeddelanden till i deras yrkesroll. Därför krävs lite mer fingertoppskänsla när man kontaktar bloggare.

Jag får löpande pressmeddelanden från företag, jag tror jag har hamnat i någon kategori för ”media” som inriktning, vilket slöa PR-människor tolkar som att man kan skicka vad som helst till mig. Och det kan man ju, men jag skriver aldrig något om det och ni stör mig bara med era meningslösa utskick.

Låt mig ge ett exempel, inte för att det är kul att hänga ut företag, utan för att jag hoppas de ska se det här och kanske lära sig något. Jag har länge fått pressmeddelanden från Stena Line. Tror ni de handlar om något som den här bloggen tar upp? Nix, det gör de aldrig. Dagens pressmeddelande handlar om att ”Stena Lines bokningar till Polen slår alla rekord”. Grattis, men jag kunde inte bry mig mindre.

I normala fall är detta inget jag hänger upp mig så mycket på, det går oftast att klicka i en ”unsubscribe-knapp” så att man slipper dessa utskick. I fallet med Stena Line gör det inte det. Dessutom saknas det en e-postadress i utskicket till den informationsansvarige. Därför var jag tvungen att googla fram hans adress och mejla. Jag bad dem vänligt att ta bort mitt namn från mejllistan eftersom deras nyheter var ointressanta för mig, vilket de lovade. Naturligtvis slutade inte utskicken att komma, så mitt namn står fortfarande med på deras medielista.

Som en isolerad händelse är det ingen stor sak. Multiplicera det med 10 eller 20 eller 30 företag och du börjar få ett problem i din mejlbox. Det kan inte vara så svårt att hantera en sådan här fråga på ett bra sätt. Det riktigt tråkiga är att inte mycket har blivit bättre de senaste åren. Jag upplevde samma sak redan 2007, därför tänkte jag att det var dags att återpublicera: ”Media Culpa’s top 10 blog pitch pet peeves”. Jag får inte längre utskick från Kristdemokraterna, men tankarna nedan är fortfarande skrämmande relevanta:

1. Don’t send me press releases about stuff I don’t blog about.
You would be amazed if you knew the kind of press releases I get. I have been on the Swedish Christian Democrats mailing list since the last election. Hello! I don’t write about politics and I have no intention to start now. Read my blog for a while so you get a sense of what topics I cover.

2. Don’t send me press releases from a generic sender.
Who on earth is “mediaservice”? Answer: the Swedish Christian Democrats again. I would rather have a dialogue with an identifiable human being.

3. Don’t send me attachements.
It’s bad enough if you send attachements to someone’s job, but you are sending me this stuff to my home computer. If this thing breaks, I’m toast. I don’t have an IT support to call if I get at trojan or a virus. I can’t afford to open anything with an attachement if it’s not from a trusted sender.

4. Don’t send me press releases with nothing but attachements.
How dumb are you if the only thing there is in the email is a jpeg file? Do you really expect me to open this crap? One of Sweden’s largest media corporations should read this and be ashamed. Bonus pet peeve: the attachement is 5 MB or more.

5. Don’t send me press releases with vague headlines.
Same company as above. Don’t send me an email just telling me to “hold the date” and forcing me to open an image file to find out what the date is about. I won’t do it.

6. Don’t send the same personalized letter twice, from different people.
Leading PR agency advises leading software company. Sends very nice letter to bloggers, asking if they can send a press release about a news story. Same “personalized letter” comes slightly adjusted from a second person at the same company a few weeks later. That makes our “dialogue” feel fake.

7. Don’t send me yesterday’s news.
Same PR agency as above. Sent me a press release dated the day before (yes, really!). And besides, the whole story had already been covered the same morning by the leading business daily, which made it not so interesting for me.

8. Don’t send me the same release twice within ten minutes.
This happens more often than you could imagine. Oh please, check your mailing lists for duplicates, would you? Bonus pet peeve: if you mess up and need to send out a new corrected press release, don’t demand that the blogger who just blogged the story shall update his blog post within minutes. I take responsibility for my own content and reputation, thank you very much.

9. If I tell you to stop, please do.
If you wonder why I have chosen to only name the Christian Democrats on this list, it is because they are the absolute worst on blogger relations. When I finally got tired of observing them making fools out of themselves, I sent them a polite email telling them to remove me from their mailing list because I wasn’t interested. That’s exactly one week ago and I still get their press releases. Nike was right: just do it!

10. Don’t send press releases at all.
Get to know me. Build a relationship. That’s why there is a ‘social’ in front of ‘media’ when we talk about blogs.