Kategori: politik

Får man blogga om jobbet?

Vågar man som anställd i offentlig förvaltning blogga om jobbet? Inte om man ska tro beskedet i Aftonbladet och SvD idag om fritidsledaren i Bjästa som kommenterat den våldtäktsdömde pojken på ett forum. Han har nu omplacerats av Örnsköldsviks kommun.

– Vi tar kraftigt avstånd från detta. Fritidsledarens uttalanden om enskilda individer i det här känsliga fallet är oprofessionellt, säger Siv Sandberg, kultur- och fritidschef i Örnsköldsviks kommun till SVT:s Mittnytt.

Men frågan är om kommunen agerat rätt. Yttrandefriheten i statsförvaltningen har ett starkt skydd och vad jag förstår borde samma regler gälla även kommunalt anställda. En artikel igår i Jusek-tidningen ger kanske lite klarhet i frågan. Artikeln menar i stora drag att det är okej att blogga om jobbet eller arbetsrelaterade ämnen så länge som man inte bryter mot några andra lagar.

”Både yttrandefriheten och meddelarfriheten står sig starka även i det nya medielandskapet, menar både Karl Pfeifer, chefsjurist på Arbetsgivarverket, och Cecilia Magnusson Sjöberg, juridikprofessor och föreståndare för Institutet för Rättsinformatik.”

Om fritidsledaren i exemplet ovan till exempel förtalat den dömde pojken, har han förstås gått över gränsen för vad som är tillåtet. Har han inte gjort det, då borde arbetsgivaren inte kunna omplacera honom på grund av åsikter han uttalat på nätet.

Artikeln citerar bland annat en rapport från Kompetensrådet för utveckling i staten – KRUS som gett fyra experter i uppdrag att skriva om meddelarfrihet och yttrandefrihet i statsförvaltningen i ljuset av utvecklingen av sociala medier. I rapporten ”Fri åsiktsbildning – om yttrandefrihet och meddelarfrihet i staten (PDF)” går att läsa bland annat att ”Arbetsgivaren får i princip inte ingripa mot den medarbetare som utnyttjat sin yttrandefrihet.” Rapporten ger flera exempel på situationer där offentliganställda till exempel omplacerats i lägre befattningar på grund av blogginlägg, men där domstolen ogiltigförklarat arbetsgivarens handling.

Det är ett snårigt område och ett gott råd i KRUS rapport är att myndigheter bör utforma tydligare regler för vad som gäller.

”En väl balanserad policy för IT-användning vid myndigheten som särskilt uppmärksammar frågorna om yttrandefrihet och meddelarfrihet kan bidra till att skapa en trygg arbetsmiljö som bejakar samhällets värdegrunder utan att i onödan försvåra för myndigheten att fullgöra sitt uppdrag.”

Relaterat: Var fjärde företag googlar arbetssökande.

Vem kan kräva svar i sociala medier?

Josef tar upp en intressant fråga apropå mitt inlägg igår om riksdagsmännens dåliga dialog på Twitter. Han är kritisk till den undersökning som SvD genomfört och menar att den är bristfällig bland annat då det konto man kontaktat riksdagsmännen från är nystartat, saknar bild och ”bio”. Och jag kan hålla med om att det kan ha påverkat hur politikerna har bedömt om de skulle ge respons eller inte. De kan ha sett en lång rad med frågor från ”Max Emil” om de studerat dennes senaste tweets och gjort bedömingen att detta inte är en seriös person och att frågan kan ignoreras.

Samtidigt bör man då ställa sig frågan om vem som kan kräva att få svar på en kanal som Twitter. Är det bara de inflytelserika, de politiskt bevandrade eller sociala medie-experterna som kan räkna med en dialog? Det ligger nog en fara i att se på de sociala medierna på det sättet. Självklart kommer det alltid finnas en prioriteringsaspekt på reaktioner från väljare, vissa kan bedömas viktigare än andra att hantera och det är inget konstigt. Å andra sidan har sociala medier jämnat ut maktförhållanden mellan olika intressenter. Vi ser allt oftare att en ”vanlig Svensson” kan starta såväl uppror som positiva rörelser genom bloggar, sociala nätverk mm så bara för att det inte är en kommentar från en känd opinionsbildare så innebär det inte per automatik att man kan lägga den åt sidan.

Jag hade heller inte svarat på en Twitter-fråga från ett konto som uppenbart var ett spam-konto, men jag anser nog inte att ”Max Emil” så tydligt kan läggas i den kategorin. De frågor som han ställde var ofta som en direkt reaktion på ett Twitter-inlägg från riksdagsmännen.  Ett exempel:

Carina Hägg twittrade: ”jag kikar men var finns det oskjutna vargar i Dalarna”

Max_Emil svarade: @CarinaHagg ska man skjuta mer varg tycker du?

Carina Hägg (s) är ändå aktiv på Twitter men Max_Emil fick inget svar. Hägg har under de senaste veckorna och i de senaste 50-60 inläggen inte kommenterat, svarat eller retweetat någon annan. Detta var bara ett exempel i högen. Jag tror att en förklaring helt enkelt är att få av de twittrande riksdagsmännen ser på Twitter som något annat än ännu en kanal för att distribuera sina budskap. Fair enough, det kan fungera men då får man nog också vara beredd på kritik om väljare vill föra en dialog och dialogen uteblir.

Centerns Ulrika Ingemarsdotter bidrar med en annan insikt i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg kring partiernas konton på Twitter, nämligen den att Riksdagen inte tillåter nedladdning av externa applikationer. Det innebär att de inte kan köra till exempel TweetDeck på sin arbetsplats vilket naturligtvis gör det oändligt mycket svårare att följa dialogen på Twitter. Jag skulle själv ha jättesvårt att hålla koll på kommentarer om jag bara fick använda Twitter via webben. Här finns det med andra ord ett inbyggt hinder i Riksdagen som begränsar möjligheterna till väljardialog. Visst kan man ha en personlig mobiltelefon man kan twittra ifrån, men det vore bättre om liknande möjligheter gavs direkt från Riksdagen.

Har man som politiker bara några hundra followers så bör inte floden av reaktioner vara så stor att den inte går att hantera. De som likt Fredrik Federley lyssnar och interagerar har säkert en hel del att vinna i den kommande valrörelsen.

Riksdagsledamöter kan inte hantera Twitter

Trots att det är valår i år och så mycket fokus ligger på att utnyttja sociala medier i politiken så verkar majoriteten av de svenska riksdagsledamöter som finns på Twitter totalt misslyckas med att föra en dialog med sina väljare. Åtminstone om man ska tro på resultatet av en undersökning som Svenska Dagbladet genomfört där de via ett konto direkt ställt frågor till 81 twittrande riksdagsledamöter. Av dem var det bara 4 som svarade inom en timma, vilket i och för sig är förståeligt då man inte kan kräva att de är uppkopplade hela tiden. Men att endast 12 svarat inom en vecka är verkligen förvånansvärt.  69 av de 81 återkom aldrig med någon reaktion alls.

De flesta vet vid det här laget att sociala medier lämpar sig väl för konversationer och att de personer som engagerar sig i dessa kanaler förväntas lyssna minst lika mycket som de själva pratar. Det finns många bra tips på hur man använder sociala medier i politiska kampanjer, Mashable har till exempel ett inlägg här med tips från USA, där jag väljer ut ett citat från Trey Grayson som är Secretary of State i Kentucky:

”“We primarily use it (social media) as a tool to reach citizens and then interact with them,” said Secretary Grayson.”

Interagera innebär att ge respons på de kommentarer och frågor man får, annars kan man lika gärna hålla sig borta från Twitter och de andra kanalerna. Kan vi hoppas på bättring ju närmare valet vi kommer? Jag är inte helt säker.

Svenska partier på Twitter – en genomgång

SvD granskade häromdagen svenska politiker på Twitter och fann att 81 av 349 riksdagsledamöter har konto på Twitter. Artiklarna följdes av ett antal bra kommentarer från bloggare, bland annat 7 bra råd kring sociala medier från Johan Ronnestam.

Men förutom politikernas egna Twitter-konton så har de svenska partierna också officiella parti-konton. Jag tittade lite närmare på hur partierna använt denna kanal under det senaste året och i nedanstående dokument kan du läsa vad jag hittade. Dokumentet går också bra att ladda ner från SlideShare.

Sammanfattning

Så mycket som en tredjedel av alla tweets sker från Twitterfeed, vilket tyder på att vissa partier ser åtminstone sina partikonton på Twitter som en kanal för att kommunicera ut sina budskap, snarare än ett verktyg för konversation. En annan indikation på detta är den höga andelen retweets från (s), där de flesta är inlägg från de egna leden. Det är inget fel i sig att vidarebefordra budskap från sina egna, tvärtom kan det vara ett bra sätt att plantera nyheter och sprida vidare till intresserade. Men för att utnyttja Twitter till fullo, bör man även engagera sig i dialog med andra, som till exempel tilltänkta väljare. Här svarar och kommenterar (s) oftast med andra partiprofiler inom (s).

Självklart kan det vara ett medvetet val av partierna att hålla de generella kontona mer som en kanal för egna budskap och de individuella kontona mer personliga och konverserande. Dock finns det inget hinder i att ha ett ”anonymt” och generellt konto som är interaktivt.

Generellt var partierna som mest aktiva under maj och juni 2009 i samband med EU-valet. Det finns tendenser att aktiviteten dessutom minskat under de sista månaderna 2009, så frågan är om aktiviteten kommer öka igen när vi närmar oss nästa riksdagsval, eller om strategin helt enkelt är att använda personliga konton i större utsträckning. Flera av partierna har uppdaterat väldigt få gånger sedan mitten av december och till exempel (fp) har inte uppdaterat sedan 14 dec.

En oväntat liten andel av uppdateringarna sker från den populära applikationen TweetDeck.

Partier Och Twitter
View more documents from Hans Kullin.

Fotnot:

Partiernas Twitter-konton har analyserats med hjälp av tjänsten Tweetstats. Graferna är från den 6 januari 2010 medan innehåll och siffror på antal followers genomfördes den 10 januari 2010. Uppdaterade siffror för respektive konto går att hitta via länkarna nedan.

http://tweetstats.com/graphs/vansterpartiet
http://tweetstats.com/graphs/socialdemokrat
http://tweetstats.com/graphs/miljopartiet
http://tweetstats.com/graphs/nya_moderaterna
http://tweetstats.com/graphs/folkpartiet
http://tweetstats.com/graphs/centerpartiet
http://tweetstats.com/graphs/kdriks

links for 2009-10-06