Varför uttrycket ”gammelmedia” borde pensioneras

Idag läste jag en artikel i Breakit om stormen kring Pewdiepie och att Disney avslutat ett samarbete med honom på grund av antisemitiska skämt och nazireferenser i hans videor. Jag håller inte med om innehållet i krönikan, men det är inte det detta blogginlägg ska handla om. Ett eventuellt bidrag till ”pie-kastningen” kring Youtube-stjärnan får bli en annan gång.

Så istället kommer här en reflektion kring ett av uttrycken i krönikan, nämligen ordet ”gammelmedia”. Ordet har använts flitigt av och till för att på ett nedsättande vis porträttera medier (traditionella medier eller massmedier är andra begrepp) som ur takt med tiden, mossiga och oförmögna att förstå samtidens behov.

Ur krönikan:

”Pewdiepie har blivit kapad. Av ett Wall street journal som vill bringa lite ordning till världen. Som ville säga “Sätt dig ner”. “Sluta larva dig”. “Ta lite ansvar”.

Det hade väl varit ok, om det hade gjorts med någon typ av rättvisa. Nu blev det mest ett sätt för en vuxenvärld att låtsas som att ungdomsvärlden havererat. Som att pappa gammelmedia fått nog av nymedias ungdomsfasoner.”

Här har ordet fått tillägget ”pappa gammelmedia” för att riktigt accentuera Wall Street Journals mossighet, i kontrast med ”nymedia” eller sociala medier, som därmed blir något positivt. Mossiga gamla vuxna mot nytänkande unga (här kan man tillägga att av bilderna att döma så är journalisterna bakom WSJ:s artikel i princip i samma ålder som Felix Kjellberg, så handlar det längre då om gammal mot ung?).

Gammelmedia användes en hel del när sociala medier slog igenom och visst hade många massmedier svårt att förhålla sig till den nya medievärlden där plötsligt miljoner röster kunde höras och hålla medierna till svars för felaktigheter och överdrifter. Men detta är länge sedan. Idag är många massmedier bland de som är allra bäst på att utnyttja sociala kanaler för att nå ut till sin publik. Twitter, Instagram och Facebook fungerar också som källa till nyheter, även om det i många fall rör sig mer om ”nyheter”.

Wall Street Journal har till exempel arbetat målmedvetet med att gå från papperstidning till en digital nyhetsorganisation och redogjorde redan 2014 för sin digitala innovationsstrategi i den här utförliga artikeln.

”… WSJ’s move from a print-focused media outlet with digital added on, ”to a digital, 24/7 global news organisation that also has a print newspaper” relies on such innovation, and in order to spread this identity across the newsroom, innovation must travel just as wide.”

WSJ har nästan 800.000 följare på Instagram, nästan 500.000 på Youtube och hela 13 miljoner på Twitter (ja, fler än Pewdiepie). WSJ är en modernt digitalt mediehus och att tillskriva företaget epitetet ”pappa gammelmedia” är nedlåtande och ämnat att skapa en dikotomi mellan massmedier och influencers i den nya sociala mediesfären, en konflikt som knappast är aktuell längre om den ens någonsin funnits.

Krönikan i Breakit avslutas med:

”Kom inte in och tukta en ny generation mediestjärnor med gamla mediers spöstraff. Det enda det skapar är mer distans mellan en ny och en gammal medievärld.”

Gamla medier och gammal medievärld är uttryck som gör just det, skapar onödig distans. Nej, skrota ordet ”gammelmedia” för gott. Och du som läsare kan ju nästa gång du läser det fundera på vilket syfte skribenten har med att använda begreppet. I dessa dagar när den fria pressen är under attack från USA:s president och andra krafter bör vi inte i onödan bidra till att sänka förtroendet för pressen.

Svenska tidningens bisarra blufftrick – tusentals drabbade

I jakten på klick och sidvisningar står Aftonbladet i en helt egen division bland svenska medier. Ingen annan tidning skruvar sina rubriker och puffar så många varv för att locka till klick. Konkurrenten Expressen är inte ens i närheten utan berättar fortfarande vad artikeln handlar om i puffen. Så omodernt!

Strategin att lura läsare att klicka på en artikel genom att ge sken av att den handlar om något annat, påverkar naturligtvis förtroendet negativt. Ingen kan längre lita på innehållet i Aftonbladet, men å andra sidan är det ändå nästan ingen som har högt förtroende för tidningen. I Medieakademins förtroendebarometer ligger Aftonbladet i den absoluta botten och det har den gjort länge. Bristen på förtroende är alltså ingenting som i dagsläget verkar påverkar tidningens affärer negativt, eftersom den faktiskt tjänar bra med pengar.

medieakademin 2013

Jag kommer dock själv på mig med att allt oftare med att tänka ”det var sista gången jag läste Aftonbladet” och jag tror faktiskt att jag läser den allt mer sällan. Jag har inte köpt papperstidningen på ca 20 år tror jag, men jag har fortfarande appen installerad i telefonen för att sportbevakningen oftast slår övriga svenska medier. Skulle jag sluta läsa Aftonbladet så kommer jag alltså få lite sämre sportnyheter och det är nog egentligen enda anledningen till att jag helt enkelt inte bara raderar appen.

Men tidningens sjuka rubriksättning når nya höjder för varje dag som går. Dagens exempel är bara ett i mängden. Puffen nedan har följande underförstådda budskap, med all säkerhet gjort med flit av redaktionen.

”Arsenals tränare Arsene Wenger är fullständigt rasande på Zlatan Ibrahimovic. Zlatan har gjort någonting som är så dumt att det skadar fotbollen. Tydligen har Zlatan slagits, som en galning dessutom”. Det ser man ju på bilden på Zlatan, karln är ju fullständigt galen, ett hot mot fotbollen som vi känner den.

Aftonbladet Zlatan

Sanningen är givetvis mil därifrån. Artikeln handlar om att Wenger ogillar priset Ballon d’Or, som är ett individuellt pris. Wenger menar att ett individuellt pris skadar fotbollen, som är en lagsport. Därför slåss han ”som en galning” mot priset. Dock har han en favorit, nämligen Zlatan.

Puffen säger en sak, artikeln en helt annan. Varje gång det sker känner jag mig lurad och förbannad.

Uppenbarligen går det bra att driva en sajt som åtminstone utger sig för att vara en journalistisk produkt, i stort sett utan något som helst förtroende hos läsarna. I fallet med Aftonbladet är det snarare att betrakta som en affärsidé. Men det är klart, folk köpte En Ding Ding Värld också. Frågan är hur länge vi står ut. Jag väljer allt oftare andra medier.

Journalister får visst fotografera under vinter-OS i Sotji

vinter-os 2014-sotji

Tidningen Journalisten rapporterar idag att om att journalister förbjuds fotografera under vinter-OS i Ryssland. Tidningen skriver: ”Journalister som är ackrediterade att bevaka vinter-OS i Sotji får inte använda sina mobiltelefoner för att fotografera och publicera bilder. Det handlar om TV-rättigheter, påpekar Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör. ”

Detta stämmer dock inte. En talesperson för IOC, Internationella Olympiska Kommittén, bekräftade igår till USA Today att det är fritt fram att ta fotografier och att publicera dem både i media och i sociala medier.

“Please take as many photos as you like!” skriver Mark Adams och tillägger: “Sharing pix on social media positively encouraged.”

Detta bekräftas också av punkt 6 i IOC Social Media Blogging and Internet Guidelines:

6. Accredited Media
Accredited media may freely utilise social media platforms or websites for bona fide reporting purposes. Photos taken by accredited photographers may be published for editorial purposes on social media platforms or websites in accordance with the Photographers Undertaking. The Olympic symbol – i.e. the five interlaced rings, which is the property of the IOC – can be used by accredited media for factual and editorial purposes, for example in a news article covering the Olympic Games. All other provisions of these Guidelines apply.”

Det som inte är tillåtet på grund av tv-rättigheter är att filma och publicera på sociala nätverk.

Samma förbud har rapporterats även i Metro och på SVT.

 

Case: Krishantering i sociala medier – om flygkraschen i San Francisco

Den 6 juli i år kraschade en Boeing 777 från Asiana Airlines på San Franciscos flygplats. När liknande olyckor och katastrofer händer idag så sker omfattande rapportering via sociala medier i princip live, så också denna gång. Den första bilden från kraschen lades ut 30 sekunder senare från en passagerare som var på väg att gå ombord på ett annat plan som strax skulle lyfta.

Bloggen SimpliFlying har gjort en mycket läsvärd sammanställning av hur passagerare, journalister och inblandade företag samverkar via sociala medier och utnyttjar Twitter, Facebook mm för att kommunicera kring händelsen, inte minst den krishantering som flygbolag och myndigheter ställs inför.

Journalister trålar efter nyheter i sociala medier

I måndags hade jag förmånen att få delta i en paneldebatt på eventet Blogg100, tillsammans med Ebba von Sydow, Karin Pettersson och Rebecca Crusoe. Vi pratade tillsammans med moderatorn och initiativtagaren Fredrik Wass en del om vilket inflytande bloggar kan ha och hur man som företag, organisation eller individ kan nå ut med bloggen för att påverka andra. Ett ämne vi inte diskuterade så djupt var hur blogginlägg kan påverka nyhetsagendan på ett negativt sätt och då tänker jag närmast på hur blogginlägg, tweets, Instagram-bilder eller Facebook-statusar kan tas ur sitt sammanhang och orsaka kriser för företag, politiker och kändisar.

I en mediekrönika igår i Corren skriver Björn Lövenlid om ett fenomen, nämligen att journalister letar i sociala medier efter nyhetsstoff och han beskriver det så bra när han säger att ”medier trålar efter snackisar på kändisarnas bloggar”. För precis så är det, det finns otaliga exempel på nyheter som är ett resultat av att journalister letar efter kontroversiella uttalanden från kändisars Twitter-konton till exempel. Det senaste i raden är Dagens Medicin som gjorde en hel artikel på att Kristdemokraternas Göran Hägglund hade retweetat en Sverigedemokrat. I en annan artikel i GP så diskuterar jag bland annat några exempel på idrottsmän som råkat illa ut på grund av saker de publicerat i sociala nätverk.

Ett annat sätt som media använder kändisars uttalanden på Twitter och Facebook är att söka bekräftelser på en nyhetsvinkel, t ex att Petra Mede hyllas för sin insats i Melodifestivalen.

”Danmarks enda konkurrent i kväll: Petra Mede! F-n vad hon är strålande!” twittrade Nanne Grönvall.

Josefine Crafoord konstaterade att ”Petra Mede måste skita i ESC så hårt. Annars skulle hon inte göra det så sinnessjukt bra!”

Det är förstås bekvämt att bevaka kändisars konton, du behöver inte ens ringa eller mejla någon för att få ett citat sent på kvällen när pressläggningen närmar sig. Här bryr sig dock Aftonbladet inte ens om att precisera att man citerar en tweet från Crafoord. Så långt har det redan gått att en tweet är att likställa med ett intervjucitat.

”Enligt uppgifter i sociala medier” är en annan modern klassiker som syns allt oftare i media, här till exempel. Det är en otroligt vag formulering som är omöjlig att kontrollera, är den relevant, hur många är det som skriver, vilka gör det? Att bygga nyheter på uppgifter från ”sociala medier” omöjliggör förstås alla former av källkritik. En alternativ variant är att ”X har väckt en del uppmärksamhet på sociala medier” som i det här exemplet från P4 Värmland.

Precis som Lövenlid skriver som rubrik i sin krönika så gäller det för kändisar att vakta sin tunga. För allt du skriver kan hamna i tidningen, utan att du själv vet om det. Jag har själv varit med om att Expressen tagit text från min blogg och lagt in som citat som om jag hade blivit intervjuad. (När jag påpekade detta i ett blogginlägg surnade journalisten till och tog helt enkelt bort mig ur artikeln. Så högt i tak var det där.) Och jag har även fått tweets publicerade i media (både bra och dåliga exempel) utan att ha blivit kontaktad om det. Det roligaste exemplet är väl ändå den här elakingen som hamnade i brittiska Metro från Eurovision Song Contest 2011:

 The Georgian entry was also similarly mocked – @Kullin simply wrote: ‘Oh no, it’s Janice from Friends’ when she came on stage.

Så även om det i grunden är positivt för opinionsbildare och kändisar att själva kunna styra kommunikation via sociala medier, så är det alltid bra att tänka på att journalister bevakar varje digitalt steg du tar.