Twitter är en av de hetaste tjänsterna inom sociala medier och har varit så under något år. Häromdagen uppnåddes den imponerande summan av 10 miljarder tweets, eller Twitter-inlägg, som hittills publicerats. Och tillväxten har varit enorm (även om det tidigare i år diskuterades huruvida tillväxten avstannat eller ej, baserat på trafiken till sajten). Enligt Twitter själva har antalet dagliga tweets vuxit från 5.000 år 2007, till 300.000 år 2008, 2,9 miljoner år 2009 och den senaste siffran från 2010 pekar på 50 miljoner tweets per dag, eller 600 inlägg per sekund.
När allt fler börjar twittra och antalet inlägg växer kraftigt uppstår förstås frågor om hur all information ska hanteras, speciellt för företag som kanske bevakar vad som skrivs om dem på Twitter. Vilka inlägg ska man ta notis om och agera på, och vilka kan man bortse från? Filtreringen blir allt viktigare ju mer information som publiceras. Tillväxten påverkar också faktorer som vilka man kan/bör följa själv. Till en början var det många som förespråkade att du bör följa alla som lagt till dig som vän, dvs att förhållandet mellan followers och friends skulle vara ungefär 1:1. Men om man ska kunna hinna med att hålla hyfsad koll på uppdateringarna blir det snart ohållbart att följa tusentals twittrare, åtminstone anser jag att det blir alltför svårt att urskilja läsvärt innehåll i en så stor informationsmängd. Inte så att jag läser allting i min twitter-feed, men vissa begränsningar vill jag ändå göra för att hålla mängden tweets på en sansad nivå.
Kändisar på Twitter
Personer som redan är kända utanför de sociala medierna attraherar förstås snabbt en stor skara följeslagare när de börjar twittra. För dem skulle det snart bli fullständigt galet att försöka följa vad som skrivs på Twitter om de följde tillbaks alla som följer dem. Jag tittade lite närmare på den ”topplista” med svenskar på Twitter som i förra veckan lades upp på SIS-index och noterade att de 50 konton med flest följeslagare (i går kväll) består till cirka en tredjedel av personer som redan är kända och resten är personer som etablerat sig som opinionsbildare i sociala medier, lite slarvigt benämnt nedan som ”sociala-medie-profiler”. Gränsdragningen är förstås svår att göra, så häng inte upp er på detaljer, men när vi tittar på förhållandet mellan antalet följeslagare och antalet man själv följer så ser vi att för varje konto som en kändis följer, så har de 72 andra som följer dem. Förhållandet för sociala medie-personligheterna är istället 1:7. Skillnaden är alltså faktor 10, vilket är ganska stort. Av kändiskontona så skulle man kunna räkna bort Ishotellet och Vänsterpartiet som alltså inte är personliga konton till skillnad från alla de övriga och då blir skillnaden ännu större. Dessa båda följer i princip lika många som följer dem.
Utöver Fredrik Federley är det ingen kändis på topp 50 som följer fler än ca 160 andra. Ettan på listan, Adam Alsing följer till exempel bara 44 stycken medan han har över 9.000 anhängare. Borträknat Ishotellet och Vänsterpartiet så följer kändisarna i genomsnitt 86 andra medan sociala medie-profilerna följer i genomsnitt 1.445 stycken. Och jag tror inte att den främsta anledningen till denna stora skillnad i angreppssätt är att twitter-nördarna inte har ett liv utanför mikrobloggandet (vilket man i och för sig kan undra över ibland), utan att det mer beror på följande:
- Kändisarna är fortfarande ovana att hantera den närhet som de sociala medierna ger med vanliga människor. Man är van vid att kunna hålla ett visst avstånd till sina fans och själv kunna bestämma hyfsat vilka relationer man inleder och vårdar. Genom att bara följa andra kändisar så håller man fortfarande en viss distans till ”mannen på gatan” (medvetet eller omedvetet) och visar att man tillhör en elit. Även på Twitter går det alltså att signalera en tydlig grupptillhörighet där kändisar mest bara snackar med andra kändisar. Ovanan och osäkerheten kan då resultera i att man håller sig inom den grupp man är van att röra sig.
- De behöver helt enkelt inte följa alla för att nå ut. Kändisarna får följeslagare ändå. Vi andra dödliga har bara bloggarna, Twitter och Facebook som våra plattformar för att nå ut och är säkert också därför mer benägna att socialisera mera då vi har nytta av de breda kontaktytorna. Ju fler relationer vi knyter desto större chans att vi syns. Kändisarna blir uppmärksammade, retweetade och citerade ändå. Fråga bara Magnus Betnér.
Jag försöker att inte lägga någon värdering i ovanstående utan mer påpeka att man kan se på de sociala tjänsterna ur olika perspektiv. Många av kändisarna på topplistan är duktiga på att nätverka – de svarar och retweetar precis som alla vi andra. Sedan finns det undantag där liksom på alla andra ställen, men överlag så verkar deras angreppssätt funka (nej, jag ger mig inte in i Annika Lantz-spåret just nu). Sammanfattningsvis är det intressant att studera hur personer som redan har en position där de blir hörda använder tjänster som till exempel Twitter, men förvänta dig inte att de ska följa dig tillbaka, för det lär inte hända per automatik.
Till sist, är det inte lite intressant också att så många av topptwittrarna är komiker? Vad förväntar vi oss – att de ska dräpa till med syrliga oneliners på 140 tecken dagarna i ända? Ja kanske det. Ska nog ta och följa några av dem lite närmare.
Uppdatering: Apropå ovanstående funderingar. Skådespelaren Johan Rheborg la tydligen av med Twitter ett tag förra året, dock är han tillbaka nu under namnet @CanvisNous. Då kommenterade han sitt avhopp till Realtid.se såhär:
”– Jag fick en massa kommentarer från närmare 2.000 människor. Det blev ett allmänt fönster i en värld som jag inte vill vara allmän.”
