Vem kan kräva svar i sociala medier?

Josef tar upp en intressant fråga apropå mitt inlägg igår om riksdagsmännens dåliga dialog på Twitter. Han är kritisk till den undersökning som SvD genomfört och menar att den är bristfällig bland annat då det konto man kontaktat riksdagsmännen från är nystartat, saknar bild och ”bio”. Och jag kan hålla med om att det kan ha påverkat hur politikerna har bedömt om de skulle ge respons eller inte. De kan ha sett en lång rad med frågor från ”Max Emil” om de studerat dennes senaste tweets och gjort bedömingen att detta inte är en seriös person och att frågan kan ignoreras.

Samtidigt bör man då ställa sig frågan om vem som kan kräva att få svar på en kanal som Twitter. Är det bara de inflytelserika, de politiskt bevandrade eller sociala medie-experterna som kan räkna med en dialog? Det ligger nog en fara i att se på de sociala medierna på det sättet. Självklart kommer det alltid finnas en prioriteringsaspekt på reaktioner från väljare, vissa kan bedömas viktigare än andra att hantera och det är inget konstigt. Å andra sidan har sociala medier jämnat ut maktförhållanden mellan olika intressenter. Vi ser allt oftare att en ”vanlig Svensson” kan starta såväl uppror som positiva rörelser genom bloggar, sociala nätverk mm så bara för att det inte är en kommentar från en känd opinionsbildare så innebär det inte per automatik att man kan lägga den åt sidan.

Jag hade heller inte svarat på en Twitter-fråga från ett konto som uppenbart var ett spam-konto, men jag anser nog inte att ”Max Emil” så tydligt kan läggas i den kategorin. De frågor som han ställde var ofta som en direkt reaktion på ett Twitter-inlägg från riksdagsmännen.  Ett exempel:

Carina Hägg twittrade: ”jag kikar men var finns det oskjutna vargar i Dalarna”

Max_Emil svarade: @CarinaHagg ska man skjuta mer varg tycker du?

Carina Hägg (s) är ändå aktiv på Twitter men Max_Emil fick inget svar. Hägg har under de senaste veckorna och i de senaste 50-60 inläggen inte kommenterat, svarat eller retweetat någon annan. Detta var bara ett exempel i högen. Jag tror att en förklaring helt enkelt är att få av de twittrande riksdagsmännen ser på Twitter som något annat än ännu en kanal för att distribuera sina budskap. Fair enough, det kan fungera men då får man nog också vara beredd på kritik om väljare vill föra en dialog och dialogen uteblir.

Centerns Ulrika Ingemarsdotter bidrar med en annan insikt i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg kring partiernas konton på Twitter, nämligen den att Riksdagen inte tillåter nedladdning av externa applikationer. Det innebär att de inte kan köra till exempel TweetDeck på sin arbetsplats vilket naturligtvis gör det oändligt mycket svårare att följa dialogen på Twitter. Jag skulle själv ha jättesvårt att hålla koll på kommentarer om jag bara fick använda Twitter via webben. Här finns det med andra ord ett inbyggt hinder i Riksdagen som begränsar möjligheterna till väljardialog. Visst kan man ha en personlig mobiltelefon man kan twittra ifrån, men det vore bättre om liknande möjligheter gavs direkt från Riksdagen.

Har man som politiker bara några hundra followers så bör inte floden av reaktioner vara så stor att den inte går att hantera. De som likt Fredrik Federley lyssnar och interagerar har säkert en hel del att vinna i den kommande valrörelsen.