Twitter | Sociala medier

Vasaloppet på Twitter – ett udda val av namn

Just nu pågår Vasaloppet, en riktig klassiker inom svensk idrott. Arrangörerna har de senaste åren varit bra på att arbeta med ny teknik för att förbättra upplevelsen för både deltagare och åskådare. Bland annat genom RFID-chip, appar och andra tjänster som gör det lätt att följa åkare i spåret.

Inte helt oväntat finns även Vasaloppet i sociala medier, bland annat på Youtube och Facebook. Twitter är en annan väl använd kanal och just nu är ”Vasaloppet” ett så kallat trending topic på svenska Twitter. Så självklart finns det också ett officiellt Twitter-konto och jag reagerar på vilket namn man valt på just detta konto. Kontot heter inte @vasaloppet utan @vasaloppet2013. Själv hade jag definitivt inte valt att namnge kontot med ett års-suffix av följande anledningar:

– För att nå ut till så många som möjligt är tydlighet viktigt. Vet man inte vilket konto som är det officiella så gissar man i första hand på det mest uppenbara, dvs @vasaloppet. Detta konto existerar men är inte aktivt, man kan då misstänka att Vasaloppet inte är aktivt på Twitter och sluta söka. Det finns också risk att man sår tvivel över om vilket konto som är äkta, eftersom man förväntar sig att en organisation har säkrat sitt eget varumärke och använder det aktivt. När det inte är fallet uppstår viss osäkerhet. Det officiella kontot är inte heller verifierat och vem som helst kan utge sig för att vara officiellt konto, det är bara att skriva i profilen. Eftersom kontot inte heller är länkat på vasaloppet.se så finns ingen enkel väg att bekräfta detta.

– För att bygga lojalitet och följare över tid så är kontinuitet en annan viktig aspekt. Med nuvarande strategi så tvingas man antingen öppna nya konton varje år eller byta namn på det existerande kontot. Det innebär också att de nya namnen, @vasaloppet2014 osv, måste vara lediga eller säkerhetsregistrerade av organisationen själv. Annars går de inte att ta.

– Årsnummer på konto fyller ingen funktion. Är man bara intresserad av att följa under ett år så är det lätt att avfölja efter tävlingens slut för året. Det är en annan sak med hashtags där det kan finnas en fördel att särskilja ett event från ett annat, men även här bör #vasaloppet fungera bäst då risken är liten för missförstånd.

– Det är alltid önskvärt att ha en enhetlig namnstrategi på sociala medier. Det är inte alltid lätt då konton kan startas vid olika tider och namn kan vara upptagna. Men om möjligt, så bör man ha samma ”handle” överallt. På Facebook har de adressen facebook.com/vasaloppetofficial (ändelsen ”vasaloppet” är tagen av något Vasalopp i USA), liksom på Instagram (@vasaloppetofficial). Men alltså inte på Twitter. På Youtube heter man @vasaloppet.

Byte av Twitter-namn
Jag kan alltså inte säkert ens veta att @vasaloppet2013 är ett offiiellt konto. Men om det är det så hade jag nog till nästa år sett till att använda kontot @vasaloppet på Twitter för enkelhets och tydlighets skull. Inte minst för att slippa byta namn varje år och säkra att kommande årsnummer inte är tagna av namn-nappare. Skulle Vasaloppet inte vara innehavare av namnet så är det inga problem att få det överfört. Jag har själv tagit kontroll över två Twitter-konton på uppdrag av två svenska stora varumärken.

25 svenska experter spår trender inom sociala medier 2013

Jag bad ett antal personer som är erkänt kunniga inom sociala medier att spå utvecklingen inför 2013. I följande presentation delar de med sig av sina tankar. Det rör till exempel integritetsfrågor, API:er, Facebooks dominanta ställning, lifelogging, content marketing, internet of things och andra ”buzzwords” som vi kanske får vänja oss vid under kommande år.

Sociala medier 2013 from kullin

Ett superstort tack till alla medverkande som tog sig tid att delta. Mathias Klang, Anders Lundin, Stefan Ronge, Lena Leigert, Deeped Niclas Strandh, Jerry Silfwer, Micke Kazarnowicz, Joakim Jardenberg, Karin Eriksson, Emanuel Karlsten, Judith Wolst, Hampus Brynolf, Therese Reuterswärd, Brit Stakston, Anton Johansson, Kim Gustafsson, Fredrik Wass, Kajsa Dahlberg, Rasmus Sellberg, Johan Ronnestam, Tommy Sollén, Ida Nilsson, Mikael Zackrisson och Johannes Sundlo. Dessutom bidrog jag själv.

Östhammars kommun fick 35.000 följare på Twitter på två månader

Hos Judith Wolst hittar jag den intressanta uppgiften att Östhammars kommun, med cirka 4500 invånare, har lyckats skrapa ihop 35.000 följare till sitt Twitter-konto. En fantastisk bedrift, inte minst med tanke på att kontot stadigt legat runt 240 följare under året tills man plötsligt en dag, närmare bestämt den 1 sept, blev högintressanta i sociala medier. Från den dagen ökade kontot snabbt antal följare med i runda slängar, eller nej, exakt 517 nya följare om dagen. Märkligt, inte sant?

Graf via Twittercounter.com.

Att kommunen över en natt skulle börja dra till sig sådan uppmärksamhet automatiskt är förstås helt osannolikt och att kontot ökar med exakt lika många nya följare varje dag i över två månader visar ju också att det sker genom någon oetisk metod, som att man eventuellt betalar för nya följare. Möjligheten finns förstås också att det är någon annan som gör det, men det låter tveksamt (se uppdatering nedan, det verkar vara en trolig förklaring). Det råder heller ingen tvivel om att detta är det officiella Twitter-kontot då det står angivet på kommunens hemsida.

Värdet av de här följarna torde vara tämligen nära noll. Tittar vi på kommunens konto och vilka andra det är som följer kommunen så får vi en lång lista med konton med utländska namn, där profilbilden är ett ägg (dvs det man får som default när man går med i Twitter) och helt enkelt konton som verkar så illa kopplade till kommunen eller Sverige över huvudtaget att vi måste anse att de är köpta och/eller helt fejkade.

Analyserar vi kommunens konto vidare med tjänsten Fakers från Status People så ser vi att hela 92% av följarna anses vara fejk, 7% inaktiva och endast 1% äkta. Även om detta är en uppskattning så är det solklart att de som följer Östhammars kommun på Twitter nästan uteslutande inte är äkta.

För företag och organisationer som engagerar sig i sociala medier så är det enligt mig och många andra så att antalet följare i sig inte har något som helst värde om de inte aktiveras. Fejkade följare kan inte aktiveras och är därför helt meningslösa. Ett favoritexempel på ett så kallat framgångsrikt företag som även jag brukar lyfta fram är Bubs Hallonlakritsskalle. De har hela 360.000 fans på Facebook vilket är enormt imponerande. Dock har engagemangsnivån under långa perioder varit nära noll och då är den stora basen följare inte värt just någonting. När de väl publicerar engagerande innehåll igen, då sticker engagemanget från fans i höjden igen, så ett stort antal följare är bra men endast om du kan få dem att aktiveras på något sätt.

Varför Östhammas kommun gör detta vet de bara själva, om det nu inte är någon som spelar dem ett spratt. Tyvärr kan liknande åtgärder ta fokus från en klok användning av sociala medier, där man sätter upp mål och syfte med sin närvaro och sedan en plan för hur man ska nå dessa mål. Tusentals följare kan vara ett medel men kan aldrig bli ett mål i sig.

Uppdatering: Ajour har grävt vidare och det verkar som att kommunen inte visste någonting alls om ökningen i antalet följare. Så vi vet fortfarande inte varför kontot ökat så snabbt. Antingen är det ett misstag någonstans eller så är det någon utomstående som av någon anledning lyckats skaffa dessa fejkade följare. Fortsättning lär följa.

Uppdatering 2: Nu har det avslöjats hur det hela gick till. Det var radioprofilen Kjell Eriksson och hans kompis Jacob Franzén som köpt 35.000 följare åt Östhammars kommun för att ”väcka debatt”. Jag gissade ju på flera möjliga orsaker, så jag ska verkligen inte säga ”vad var det jag sa”, men Kjell och Jacob var onekligen bland de misstänkta:

@emanuelkarlsten Ska vi misstänka Kjell eller hans polare? 😉

— Hans Kullin (@kullin) november 7, 2012

Fotnot: läs även Kjell.

Fler journalister använder sociala medier som källa till artiklar

Enligt enkätundersökningen PR-barometern 2012, så uppger 69% av svenska näringslivsjournalister att de använt sociala medier som källa till artiklar som de publicerat. Det är en ökning från 2011 då 59% hade gjort detta.

Facebook är den kanal som flest använder, medan Twitter är den som ökat mest i användning sedan 2011. Notera också att bloggar har minskat kraftigt i betydelse som nyhetskälla sedan 2010.

Hela undersökningen finns att nå här.

Facebook och Twitter har blivit konsumentmakt på steroider

En allt större del av vår informationsinhämtning sker idag via digitala medier. Det är en stor möjlighet men det har också gjort företag mer sårbara. En negativ historia som sprids på nätet kan göra avsevärd skada på varumärket och företagets anseende. Och mycket tyder på att den här utvecklingen håller på att eskalera allt snabbare. Den senaste tiden har det nämligen hänt ett antal gånger att konsumenter har kommenterat på svenska företags Facebook-sidor och där dessa negativa inlägg snabbt fått ett enormt genomslag. Till exempel:

7 aug: Malin Stehn skriver om Lindex tjejkläder. Just nu: 58.000 likes och 3100 kommentarer.

4 sept: Daniel Ek beskriver ett misslyckat säljsamtal från Telenor. Just nu: 164.000 likes och 4980 kommentarer.

Ett annat fall från de senaste veckorna är inlägg på Specsavers Facebook-sida som fick nästan 12.000 likes och över 1000 kommentarer på ett drygt dygn.

Fler exempel är inlägg på SATS och Swedbanks Facebooksidor.

Jag tror inte ni behöver fler bevis på att konsumenterna idag har en mängd verktyg till hands för att ställa företag och organisationer till svars för sina handlingar. Kommentarer på Facebook-sidor är förstås ett av de främsta vapnen. På många sätt är detta en välkommen utveckling. Det finns gott om marknader som inte fungerar tillfredsställande ur konkurrenssynpunkt och där konsumenterna har att välja mellan ett par lika dåliga alternativ som inte har speciellt stora incitament att förbättra sina tjänster.

Mer makt åt individen är alltså i huvudsak en positiv sak enligt min mening och visst är det härligt att kunna få klämma åt ett stort företag som bara inte levererat det man tycker man betalat för genom ett blogginlägg som fastnar högt i en Google-sökning eller genom en ”Twitter-storm”. Ett företags rykte är värdefullt och konsumenter vet att det är värt mycket för företagen att undvika negativ publicitet, inte minst på nätet. Och detta har vi förstått att utnyttja. När den normala kontaktvägen via kundtjänst inte ger oss rätt, så är det så enkelt att ta till ett mycket mer verkningsfullt vapen – sociala medier.

Men den senaste tidens Facebook-kriser gör ändå att jag tycker att vi måste börja ställa oss lite nya frågor, till exempel om vi konsumenter är mogna att använda den makt vi nu fått. Finns det en risk att vi börjar missbruka vår makt?

Många av sociala medie-kriserna kan vara till stor nytta för att det tvingar lata företag att anstränga sig till sitt yttersta och ändra på rutiner som inte fungerar tillfredsställande (ur kundens synvinkel). Men med andra historier som sprids viralt med vindens hastighet börjar åtminstone jag tycka att reaktionerna och spridningen verkligen inte står i proportion till handlingen. Är en snorkig kommentar till en kund som vill ha saker gratis ”värt” 10.000 likes och 1.000 kommentarer? Uppenbarligen är det många som tycker det, eftersom de har slutit upp bakom kunden och ”gillat” inlägget. Själv är jag tveksam då det finns klart värre saker som händer varje dag som skulle vara mer värda uppmärksamheten. Å andra sidan så borde den här typen av saker bli självreglerande – om vi inte tycker att Specsavers gjort fel, då skulle vi inte sprida historien.

Det är dags att vi ställer oss lite nya frågor
Men ändå stannar känslan kvar, att vi konsumenter kanske inte riktigt är mogna ansvaret med den nya maktordningen. Så nu när vi ”vunnit”, låt mig föreslå några nya frågeställningar att resonera kring:

– Har konsumenten alltid rätt? Ofta sluter massan upp för den lilla individen mot det stora företaget. Det är lätt att klicka gilla på en historia där ett företag agerat klantigt, speciellt om det är en lustig historia. Men tänk om det finns fler nyanser i historien, kanske det är dags att lyssna lika mycket på båda sidor istället för att reagera med ryggmärgen. Var det inte dialog och ömsesidig förståelse vi drömde om när sociala medier började få genomslag, eller var det att alla företag (jag lovar, alla företag gör små fel hela tiden) ska krossas om de inte lyder vår minsta vink?

– Har jag själv något ansvar? Om jag bara är en av tio tusen som gillar ett inlägg, har jag ändå ett ansvar att informationen sprids vidare? Kan vi gömma oss bakom kollektivet eller borde var och en av oss fundera ett varv på saker som sanningshalt, källkritik och konsekvens?

– Har vi glömt människorna? Bakom varje misslyckat säljsamtal, snorkig kommentar i en butik eller felriktad tweet finns en människa. Lite kritik kan de flesta nog leva med när de inser att de gjort något tokigt, men när Twitter eller Facebook går igång som en veritabel online-mobb då kan det nog bli extremt tungt att vara målet för alla hårda ord. Jag menar inte att man ska kväsa debatten, men om ni någon gång studerat hur folk kommenterar på företags Facebook-sidor eller i andra liknande ”drev”, så borde ni också reagerat över tonen. Ibland känns det som om folk tror att de kommunicerar med en fabrik eller ett kontor och inte ett antal individer.

– Vad blir effekterna av att allt man gör kan vändas emot en? Precis som Fredrik poängterade i en diskussion på Twitter, så kan ju effekten bli väldigt negativ om företag ska behöva vara rädda för att allt de gör i en kundkontakt kan registreras, tas ur sitt sammanhang och vändas emot dem på nätet. Det kan dämpa kreativitet, risktagande och viljan att ta personligt ansvar. Om jag gör fel så kommer jag att hängas ut i sociala medier. Och ärligt talat skulle vi ju inte vilja att företagen börjar registrera oss och våra handlingar för att ”stärka sin bevisföring”. Jag överdriver förstås riskerna här, men vi bör nog börja fundera i dessa banor.

Kurateringens förbannelse
En anledning till att det blir en sådan enorm kraft i liknande historier är att det är så otroligt lätt att sprida saker vidare på nätet. Ett klick, en like, en retweet, så har vi skapat lite innehåll. Men likväl som det är en styrka är enkelheten också kurateringens och gilla-kulturens förbannelse. En like gör ingen skillnad, men ju mer Twitter och Facebook växer desto snabbare nås en kritisk massa och plötsligt har ett oskyldigt inlägg nått orkanstyrka. För den där volymen kan både vara en styrka men också orsaka en hel del problem när något får till synes för stora proportioner – när en viral sak förvandlas till en pandemi.

Återigen, jag har länge varit väldigt positiv till möjligheten för vem som helst att publicera sina åsikter och kunna åstadkomma verklig påverkan. Det var en av anledningarna till att jag började blogga för drygt åtta år sedan. Och även jag har just nu pågående ärenden hos minst ett företag som jag anser lurat mig på tusentals kronor. Jag har nog tänkt tanken ett tiotal gånger att om de inte ger mig rätt så tar jag ut min hämnd på nätet, så ska de nog få se att det hade varit billigare att ge mig pengarna tillbaka. Och så bör det också vara, äntligen har maktförhållandena mellan företag och kund jämnats ut (till viss del förstås).

Vi konsumenter har fått allt mer makt och vi borde använda den makten så klokt som möjligt. Då kan vi fortsätta att påverka företag och organisationer att utvecklas i positiv riktning. Men om allt mer av debatten på nätet karaktäriseras av sociala medie-stormar över bagateller, då riskerar vi att ingen lyssnar alls till slut.

Foto från Flickr. Läs också DN.