Kvällspress och andra medier har sedan ett tag tillbaks börjat citera kändisars blogginlägg och tweets i artiklar och inte sällan blir en tweet själva grunden till en nyhet. Nyheter kan kommuniceras den här vägen medvetet, som när skådespelaren Jim Carrey utannonserade på Twitter att han och Jenny McCarthy skulle gå skilda vägar. Eller omedvetet, som idag när Expressen gör en nyhet på en händelse i Ludvika, vilken (bland annat?) kom i en tweet från komikern Magnus Betnér. Till historien om Ludvika hör att Expressen säger att man sökt Betnér, men den sökningen verkar inte ha varit särskilt omfattande.
Vi minns också Edvard Unsgaards Facebook-status som blev en riksnyhet.
Men det som börjar bli vardagsmat för kändisar hände även mig idag. Jag gjorde min vanliga omvärldsbevakning på mitt eget namn (man måste ha koll, så enkelt är det) och hittade till min förvåning en intervju i Expressen med Stina Honkamaa på Google, där jag tydligen är citerad. Men jag har inte pratat med Expressen och de har inte sökt mig. Jag har inte ens några missade samtal från dolda nummer, som Betnér hade i Ludvika-historien.
– Gissningsvis kommer vi att få se fler exempel framöver och de lär inte passera utan bråk. Som ansvarig för ett varumärke bör man dock åtminstone ha koll på vad konkurrenterna gör på Google, konstaterar sökmotorexperten Hans Kullin.
Expressen har helt enkelt lyft ett textstycke ur detta blogginlägg och lagt in i artikeln som ett citat, men klurigt nog skriver man inte ”säger Hans Kullin” utan ”konstaterar…”. Så man ljuger ju inte på något vis. Nu var min medverkan i artikeln inte alls negativ, tvärtom. Det är ju alltid kul de gånger media anser att mina åsikter är värda att skriva om. Men det är definitivt intressant att blogginlägg från personer som är okända för allmänheten numera kan användas för att bygga artiklar i rikspressen.
Tittar man på spelreglerna för press och tv så säger en punkt om anskaffande av material såhär:
- Tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade personer om att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges.
Frågan jag tycker man bör ställa sig är alltså om man som journalist bör ta texter från bloggar, Twitter eller Facebook utan att meddela den person som uttryckt dem om att de ska användas i en artikel. Hade jag inte sökt på mitt eget namn hade jag missat Google-artikeln och nu var den positiv men texten kunde också ryckts ur ett sammanhang på ett sätt som jag inte gillade.
Är det så att vi alla som nu är publicister via sociala medier måste räkna med att våra ord och åsikter är allmängods som kan hamna i tidningen utan vår vetskap? Kanske det, fast jag tycker att journalister åtminstone kunde kolla med källan först. Isåfall bör vi, om vi är måna om vårt rykte på nätet, ha ännu bättre koll på hur våra åsikter sprids på nätet. Inte bara på andra bloggar, utan även i traditionella medier.
Fotnot: Foto från Flickr.
Tycker helt klart att man i journalistisk text ska vara tydlig med vad som är citerat från text och vad som är pratminus från en intervju.
I det här fallet gör journalisten sken av att han har pratat med dig när han inte har gjort det – inte ok. Hade han citerat dig inom citationstecken och skivit ”konstaterar Hans Kullin på sin blogg.” – helt ok.
Distinktionen handlar väl ärligt talat bara om god sed för journalister, men sådan har ju också betydelse.
Att journalisten inte har gjort som han borde i det här fallet misstänker jag beror på att han själv framstår i bättre dager om det ser ut som att han har pratat med dig, snarare än att han har saxat från din blogg. Det finns en ärligt talat ganska fånig kultur inom dagstidningsjournalistiken där man drar sig för att referera till andras texter, även om det ger exakt samma resultat som att bygga texten på telefonintervjuer.
David, du sätter fingret på det ganska bra tycker jag. Att bloggtexter hamnat i tidningen har hänt mig i flera år, men då har det varit tydligt att ”skriver X på sin blogg”. Skillnaden här är att det ser ut som ett citat ur en intervju.
Som ni ser har Expressen valt att lyfta bort mig ur artikeln. Kul att de lyssnar, men det var inte alls avsikten med det här blogginlägget.
Jag är en samlare. Jag samlar känslor, minnen, tankar och…citat:). Bloggar och Twitter är för mig ofta en inspirerande samlingskälla (se exempel http://bit.ly/9NarJ8). Jag skulle dock aldrig, aldrig, aldrig få för mig att inte hänvisa till källan (länken ska inkludera titel för posten, namn på författare och helst datum eftersom i den snabb växlande värld kan vissa påståenden åldras). Och jag är inte en journalist.
Måste säga att handlandet som ovan är mycket respektlöst och oprofessionellt.
Tycker jag, en lekman som vill bevara kreativa, inspirerande och minnesvärda tankar.