Socialdemokraternas Google-annons länkar till död sida

Som en kort uppföljning till gårdagens blogginlägg om att Socialdemokraterna annonserar på Google på sökord som ”arbetslöshet” och ”arbetslös” så kan man konstatera att partiet nog borde ha bättre kontroll på sin sökordsannonsering. När man idag klickar på annonsen så kommer man till en död länk. Pressmeddelandet med rubriken ”Budget: Fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige” är helt borta från Socialdemokraternas sajt, eventuellt tillfälligt. Men de som just nu klickar in på länken blir naturligtvis besvikna då sidan de kommer till är tom, inte ens en redirect till något annat innehåll. Det är förstås bortkastade slantar ur kampanjkassan som (s) just nu lägger ut.

Pressmeddelandet som av någon anledning just nu inte finns på sajten, finns sparat i Googles cache.

Uppdaterat: Nu är länken i annonsen uppdaterad och pekar istället hit.

Arbete eller arbetslöshet – ett val även i Google

Det är mycket prat om politik och sociala medier just nu. Har spenderat dagen i Borås som talare och i publiken på Mötesplats Sociala Medier 2010 och där diskuterades ämnet flitigt. Igår kväll när jag såg på debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt på Agenda på SVT, googlade jag ordet ”arbetslöshet” och fick syn på Socialdemokraternas annons nedan. (s) har alltså köpt annonser som visas när människor söker på orden ”arbetslös” och ”arbetslöshet” på Google.

arbetslös

Först reagerade jag på att just (s) köpt annons på ordet ”arbetslöshet” och inte ”arbete”, för det hade man nämligen inte. Det lät som ett talande ställningstagande rent politiskt att man hellre pratar om arbetslöshet än om arbete, vilket känns defensivt. Inte heller hade man köpt ordet ”jobb” i Google trots att det finns med i annonsen. Men sedan inser jag att det inte bara verkar dumt rent budskapsmässigt. Tvärtom verkar det dessutom vara osmart baserat på vad användarna faktiskt söker på för typer av begrepp.

En analys i Google Trender visar nämligen att det är långt många fler som söker på ”arbete” än som söker på ”arbetslöshet”. Även enligt Google AdWords var det 10 gånger fler sökningar på ”arbete” under april 2010. (Notera också nedgången i sökningar på arbetlöshet under semestermånaderna…)

Naturligtvis kan det finnas olika goda skäl till att (s) valt rätt ord att annonsera kring. Det kan vara större annonsörkonkurrens på ”arbete” (ja, det verkar så enligt Google AdWords) och det kan också vara så att de människor man vill nå inte är de som googlar arbete. Finns det fullgoda skäl är de iallafall svåra för mig som väljare att se.

Till saken ska tilläggas att Alliansen inte annonserar på något av ovanstående begrepp. Än.

Fotnot: Notera att rubrikens ”val” anspelar på det politiska valet, inte att man väljer om man vill vara arbetslös eller inte.

Sverigedemokraterna får inget extra stöd i bloggosfären

Svenska Dagbladet publicerade igår en artikel med rubriken ”SD dominerar sociala medier” som visar att Sverigedemokraterna är mycket aktiva på Twitter, Facebook och på bloggar. Bland annat står det att läsa att ”Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ och Piratpartiet har stort inflytande på nätet” och om vi definierar inflytande som möjlighet att påverka, så stämmer det säkert att dessa små partier genom att vara aktiva på i bloggosfären skapar nya kontaktytor där de kan påverka opinionen. Frågan man bör ställa sig då är förstås om väljarna låter sig påverkas, det vill säga, ökar sympatierna för SD och övriga partier tack vare satsningar i sociala medier?

Den frågan är inte lätt att besvara, men kanske nedanstående siffror iallafall kan vara en liten trendmätare. Mellan den 12 och 14 april genomförde jag en enkätundersökning kallad BloggSverige 5 där jag frågade 2251 svenska bloggare och bloggläsare om deras åsikter. Ur denna enkät kan jag visa följande siffror när det gäller vilket parti som personer som är aktiva i bloggosfären tänker rösta på om det var riksdagsval idag. Siffrorna är baserade på svar från 1434 respondenter i ålder 16 år eller äldre (alltså även några som är under 18 år och därmed saknar rösträtt i årets val).

Märk väl att enkätens urval inte är statistiskt säkerställt, utan är genomfört med ett bekvämlighetsurval. Svaren är därför inte statistiskt säkert representativa för alla bloggläsare.

Av svaren kan vi se att Sverigedemokraterna får stöd av 5,2% av respondenterna, alltså i stort sett samma nivå som i senaste opinionsmätningen från Skop: 5,0%. SD verkar alltså inte ha större stöd bland de som är aktiva i bloggosfären än bland allmänheten i stort. Istället är det vänsterpartiet och miljöpartiet som samlar klart fler röster bland bloggläsarna i enkäten än mot väljarna generellt. Även Piratpartiet har ett stort stöd hos bloggläsarna, med 4,7% av rösterna i enkäten. (Klicka på bilden för ett större diagram.)

bloggsverige5 rösta 16 år äldre

Noterbart dock är att så många som en tredjedel av alla respondenter i enkäten inte vet vad de ska rösta på (dessa respondenter är inte medräknade i diagrammet ovan).

Andra som bloggar om artikeln är t ex JMW. Greenhill Relations skriver också intressant om inflytande, reellt och inbillat.

Fotnot: BloggSverige 5 kommer inom kort att publiceras på bloggen Media Culpa, men jag håller just nu på att flytta över den bloggen till WordPress och därför skriver jag detta inlägg här istället.

Får man blogga om jobbet?

Vågar man som anställd i offentlig förvaltning blogga om jobbet? Inte om man ska tro beskedet i Aftonbladet och SvD idag om fritidsledaren i Bjästa som kommenterat den våldtäktsdömde pojken på ett forum. Han har nu omplacerats av Örnsköldsviks kommun.

– Vi tar kraftigt avstånd från detta. Fritidsledarens uttalanden om enskilda individer i det här känsliga fallet är oprofessionellt, säger Siv Sandberg, kultur- och fritidschef i Örnsköldsviks kommun till SVT:s Mittnytt.

Men frågan är om kommunen agerat rätt. Yttrandefriheten i statsförvaltningen har ett starkt skydd och vad jag förstår borde samma regler gälla även kommunalt anställda. En artikel igår i Jusek-tidningen ger kanske lite klarhet i frågan. Artikeln menar i stora drag att det är okej att blogga om jobbet eller arbetsrelaterade ämnen så länge som man inte bryter mot några andra lagar.

”Både yttrandefriheten och meddelarfriheten står sig starka även i det nya medielandskapet, menar både Karl Pfeifer, chefsjurist på Arbetsgivarverket, och Cecilia Magnusson Sjöberg, juridikprofessor och föreståndare för Institutet för Rättsinformatik.”

Om fritidsledaren i exemplet ovan till exempel förtalat den dömde pojken, har han förstås gått över gränsen för vad som är tillåtet. Har han inte gjort det, då borde arbetsgivaren inte kunna omplacera honom på grund av åsikter han uttalat på nätet.

Artikeln citerar bland annat en rapport från Kompetensrådet för utveckling i staten – KRUS som gett fyra experter i uppdrag att skriva om meddelarfrihet och yttrandefrihet i statsförvaltningen i ljuset av utvecklingen av sociala medier. I rapporten ”Fri åsiktsbildning – om yttrandefrihet och meddelarfrihet i staten (PDF)” går att läsa bland annat att ”Arbetsgivaren får i princip inte ingripa mot den medarbetare som utnyttjat sin yttrandefrihet.” Rapporten ger flera exempel på situationer där offentliganställda till exempel omplacerats i lägre befattningar på grund av blogginlägg, men där domstolen ogiltigförklarat arbetsgivarens handling.

Det är ett snårigt område och ett gott råd i KRUS rapport är att myndigheter bör utforma tydligare regler för vad som gäller.

”En väl balanserad policy för IT-användning vid myndigheten som särskilt uppmärksammar frågorna om yttrandefrihet och meddelarfrihet kan bidra till att skapa en trygg arbetsmiljö som bejakar samhällets värdegrunder utan att i onödan försvåra för myndigheten att fullgöra sitt uppdrag.”

RelateratVar fjärde företag googlar arbetssökande.

Vem kan kräva svar i sociala medier?

Josef tar upp en intressant fråga apropå mitt inlägg igår om riksdagsmännens dåliga dialog på Twitter. Han är kritisk till den undersökning som SvD genomfört och menar att den är bristfällig bland annat då det konto man kontaktat riksdagsmännen från är nystartat, saknar bild och ”bio”. Och jag kan hålla med om att det kan ha påverkat hur politikerna har bedömt om de skulle ge respons eller inte. De kan ha sett en lång rad med frågor från ”Max Emil” om de studerat dennes senaste tweets och gjort bedömingen att detta inte är en seriös person och att frågan kan ignoreras.

Samtidigt bör man då ställa sig frågan om vem som kan kräva att få svar på en kanal som Twitter. Är det bara de inflytelserika, de politiskt bevandrade eller sociala medie-experterna som kan räkna med en dialog? Det ligger nog en fara i att se på de sociala medierna på det sättet. Självklart kommer det alltid finnas en prioriteringsaspekt på reaktioner från väljare, vissa kan bedömas viktigare än andra att hantera och det är inget konstigt. Å andra sidan har sociala medier jämnat ut maktförhållanden mellan olika intressenter. Vi ser allt oftare att en ”vanlig Svensson” kan starta såväl uppror som positiva rörelser genom bloggar, sociala nätverk mm så bara för att det inte är en kommentar från en känd opinionsbildare så innebär det inte per automatik att man kan lägga den åt sidan.

Jag hade heller inte svarat på en Twitter-fråga från ett konto som uppenbart var ett spam-konto, men jag anser nog inte att ”Max Emil” så tydligt kan läggas i den kategorin. De frågor som han ställde var ofta som en direkt reaktion på ett Twitter-inlägg från riksdagsmännen.  Ett exempel:

Carina Hägg twittrade: ”jag kikar men var finns det oskjutna vargar i Dalarna”

Max_Emil svarade: @CarinaHagg ska man skjuta mer varg tycker du?

Carina Hägg (s) är ändå aktiv på Twitter men Max_Emil fick inget svar. Hägg har under de senaste veckorna och i de senaste 50-60 inläggen inte kommenterat, svarat eller retweetat någon annan. Detta var bara ett exempel i högen. Jag tror att en förklaring helt enkelt är att få av de twittrande riksdagsmännen ser på Twitter som något annat än ännu en kanal för att distribuera sina budskap. Fair enough, det kan fungera men då får man nog också vara beredd på kritik om väljare vill föra en dialog och dialogen uteblir.

Centerns Ulrika Ingemarsdotter bidrar med en annan insikt i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg kring partiernas konton på Twitter, nämligen den att Riksdagen inte tillåter nedladdning av externa applikationer. Det innebär att de inte kan köra till exempel TweetDeck på sin arbetsplats vilket naturligtvis gör det oändligt mycket svårare att följa dialogen på Twitter. Jag skulle själv ha jättesvårt att hålla koll på kommentarer om jag bara fick använda Twitter via webben. Här finns det med andra ord ett inbyggt hinder i Riksdagen som begränsar möjligheterna till väljardialog. Visst kan man ha en personlig mobiltelefon man kan twittra ifrån, men det vore bättre om liknande möjligheter gavs direkt från Riksdagen.

Har man som politiker bara några hundra followers så bör inte floden av reaktioner vara så stor att den inte går att hantera. De som likt Fredrik Federley lyssnar och interagerar har säkert en hel del att vinna i den kommande valrörelsen.